collab with myself at 7
analogue self portraits from January 2023 mixed with drawings from 2003
text from March 21st 2024
text from March 21st 2024
Jag tittar ut genom fönstret och ser nånting i fjärran som fångar min blick. Först är du svårt att känna igen dig men sen blir det tydligare och tydligare att det verkligen är du. Jag vill leta efter dig och gå fram mot dig. Jag vill gå runt dig och se vad som finns dolt på andra sidan.
Du stod i vår trädgård och jag minns exakt hur du såg ut.
Jag minns att jag såg dig igen efter att vi hade flyttat för första gången. Jag såg dig genom badrumsfönstret. När jag hade kissat klart och studerat dig noga genom fönstret sprang jag ut till skogs för att leta efter dig. Jag sprang och kippade efter andan. Kvistarna ritade röda linjer på mina kinder men jag kände ingenting. Inget annat än längtan efter dig. Minnen av trädgården. Minnen av mitt barndoms träd. Om jag bara kunde nå dig skulle jag återvända dit igen.
Jag hittade dig aldrig. Varje gång jag satt där såg jag bara din hånfulla närvaro.
Och sen glömde jag bort dig. Tills idag. Du är kvar. Det har gått minst 20 år, men du har knappt förändrats.
Mitt liv kan dock inte jämföras över huvudtaget, det har liksom vänts upp och ner.
För 20 år vågade jag inte prata med främlingar, jag var rädd att alla skulle lämna mig och jag litade inte på mig själv. När jag pratade högt lät det som om jag lyssnade på nån annan och jag skämdes. Jag tyckte att jag var för mycket och för lite på samma gång. Men jag hade så stora drömmar. Jag levde mest i fantasin och glömde bort verkligheten alldeles för ofta. Jag ville göra ALLT samtidigt, startade forskningsprojekt, bokserier, måleriplaner, resor, äventyr, ville prova allt på en gång. Men jag trodde aldrig att det skulle leda nånstans. Det fanns alltid nåt hinder, nånting som stod i vägen. Oftast var det jag själv.
För 20 år vågade jag inte prata med främlingar, jag var rädd att alla skulle lämna mig och jag litade inte på mig själv. När jag pratade högt lät det som om jag lyssnade på nån annan och jag skämdes. Jag tyckte att jag var för mycket och för lite på samma gång. Men jag hade så stora drömmar. Jag levde mest i fantasin och glömde bort verkligheten alldeles för ofta. Jag ville göra ALLT samtidigt, startade forskningsprojekt, bokserier, måleriplaner, resor, äventyr, ville prova allt på en gång. Men jag trodde aldrig att det skulle leda nånstans. Det fanns alltid nåt hinder, nånting som stod i vägen. Oftast var det jag själv.
Om jag bara kunde se hur jag älskar att prata högt nu. Att jag inte skäms för nånting. Att jag vågar att Tests massa nya grejer. Och framför allt att jag har så kul när jag gör det! Utan att vara rädd att det jag försöker göra är omöjligt. Jag tänker tillbaka 20 år och säger till mig själv: ”allt blir bra, du ska få se. Du är så mycket coolare och smartare och vackrare än du anar”
Jag sitter fortfarande på toan och mina skinkor har redan domnat bort. Jag borde gå upp och ut, livet fortsätter.
Även om lekfullheten och ångesten byter plats ibland.
Även om lekfullheten och ångesten byter plats ibland.
Allt liv uppstår ur havet
this series was inspired by the notion of nature/the sea as a mother from the early movements of eco criticism (e.g. Rachel Carson) and the fact that all living creatures have evolved from the sea.
it deals with the attractive force of the sea. the human appears as detached from its environment and seeks for its origin.
it deals with the attractive force of the sea. the human appears as detached from its environment and seeks for its origin.
Wie ist es ein Schmetterling zu sein?
This project inspired by "What Is It Like to Be a Bat", a philosophical essay written by American philosopher Thomas Nagel in 1974, which deals with the different cognitive perceptions of humans and bats and the awareness of these.
My work deals with anthropocentrism and the projection of human experiences onto a non-human species, which represents an appropriation or approximation through empathy and external perception. It tackles the complexity of relating to other species and the human incapability of imagining the life of an animal.
The series also meant to reflect on conservation and about about grieving the loss of species. The wings were collected in a cellar, where bats eat butterflies and the wings are left behind. Butterflies are considered by humans as "worth protecting" and "grieveable"; bats with their less beautiful appearance usually don’t receive the same affection.
The project should also be a commentary on the human habit of interfering with the lives of other species under the guise of species protection and conservation. The natural balance has been destroyed by humans and now with a break and fix mentality everything that is already disrupted has to be "saved" with even more destruction.
The project should also be a commentary on the human habit of interfering with the lives of other species under the guise of species protection and conservation. The natural balance has been destroyed by humans and now with a break and fix mentality everything that is already disrupted has to be "saved" with even more destruction.
The title „Wie ist es ein Schmetterling zu sein“ is in German, because it resonates the most with me, „Schmetterling“ sounds both gentle and brutal.
kosmopolitisk underjord
These photos were taken during the preparations and the exhibition of kosmopolitisk underjord (read more here).
